36 år. Idag har min mamma levt utan hennes pappa i 36 år, jag kan inte fatta det själv. Hur vilsen skulle man inte vara utan föräldrar? Kan inte tänka mig själv den dagen jag har levt utan min pappa i 36 år.

Jag fick aldrig träffa min morfar. Har aldrig pratat med han. Aldrig sett han. Aldrig vetat om att han har existerat. För när han levde, så gjorde inte jag det. Jag var ingenting då. Bara luft, om ens det? Jag önskar att jag hade fått chansen att träffa honom. Att få prata med han och se på han. Jag vet inte ens hur han ser ut. Och det skäms jag för. Jag kunde ju iallafall ha letat på ett foto?

Jag hatar sånt här. Jag hatar att folk måste dö. Måste bara försvinna och sen inte finnas mer. Varför är livet värt att leva om man sen bara ska försvinna? jag förstår mig inte på döden. förstår mig inte på varför människor måste dö. kan inte tänka mig själv hur det blir den dagen jag dör. blir det bara svart? och sen händer inget mer? förstår inte.

Ibland undrar jag om mormor tänker på dig, om hon brukar tänka på dig innan hon somnar, om hon brukar gråta för att hon saknar dig. Men hur ska jag veta? För mig känns det som det skulle vara omöjligt att ens kunna glömma en man som man varit gift med, som sedan dött. Som har lämnat en ensam här på jorden. Hur hanterar man det? Skulle inte stå ut. Jag undrar hur vad min mormor gör den här dagen, vad hon tänker på och vad hon gör för att inte bryta ihop.

Jag kan inte förstå att min mamma förlorade sin pappa när hon bara var 5 år gammal, när man inte ens gick i skolan. När man var så liten så man inte ens visste vad döden var. Vart man tog vägen och varför man dog. Jag skulle inte kunna mista min pappa ens idag, jag vill leva med mina föräldrar många år till. Kan inte tänka mig den dagen någon av dom försvinner, jag vill inte tänka så. För då kommer tårarna.

Idag så skänker jag tankarna till min morfar, min morfar som jag aldrig träffat, men som jag kan lova var en bra morfar. En morfar som jag saknar även fast jag aldrig sett dig, aldrig pratat med dig eller aldrig kramat dig.
Idag Morfar, så har du varit borta i 36 år, 36 år i himlen, jag hoppas du hälsar på både mamma och mormor flera gånger i veckan, ser till så att inget hemskt händer dom. Jag hoppas att jag får träffa dig när jag kommer dit du är. Hoppas på att få prata med dig, för jag saknar dig. Även om jag aldrig har träffat dig.

Min alldeles egna morfar.