Ett år sedan. Då var allt perfekt. Jag kunde le utan att känna att jag fejka det. Jag kunde skratta åt nästan vad som helst. Jag har inte skrattat riktigt på flera veckor, flera månader. Jag kan inte le utan att det sitter någon på min axel och säger åt mig att sluta le fast jag inte orkar mer.

Jag vill skratta och vara glad. Le och vara jag.


Do you see my smile? It was because of you.

PS. Anonyma kommentarer, väx upp och våga stå för vad du/ni tycker. Seriöst. Är bara löjligt.